Boken huvud peripeti skulle jag säga är våldtäkten som drabbar Jenny på deras avslutningskväll i skogen. Jag baserar detta på flera olika faktorer. De kapitel som ska föreställas vara skrivna i jag-form utav Juha berättar redan tidigt i boken för oss att någonting hemskt kommer komma att inträffa Jenny. Det står även om hur han egentligen borde kunnat förhindra det och det känns som om de här återkommande kapitlen försöker bygga upp en stämning över vad som kommer att ske och få en att undra över vad detta är. Jag känner att denna hemska händelse ändrar historien något då hon inte längre ''bara'' är mobbad och vanärad dagligen, utan även ett faktiskt brottsoffer som fått genomgå något som jag föreställer mig det mest förnedrande och kränkande man kan utsättas för. Att hon kan bli så omänskligt vidrigt behandlad av några som inte ens ser det dem utsatt henne för. Några som ser det som hennes fel. 

 

Jag skulle vilja säga att den här boken består av två skilda berättelser som ändå flätas ihop. Man får följa Jenny i hennes vardag i en återberättande form, och så får man även inflikande kapitel av Juha som ska vara skrivna i realtid som kommentarer till den fortgående berättelsen. Jag valde våltäkten som peripeti då jag kände att båda de här berättelserna bygger upp inför våldtäkten innan och även handlar om den efteråt. På något sätt vill jag beskriva våldtäkten som bokens mittpunkt trots det faktum att den är närmare slutet av boken än början. Efter den här händelsen tycker jag Jenny nästan försvinner som person. Den lilla, lilla stolthet som hon må haft kvar efter alla år av trakasserier var som bortblåst. Jenny känns som ett vandrande skal där det inte lever en människa inuti utan ett hån, en skugga. 

 

De här delade historierna som boken byggs upp på gör att det enligt mig finns två olika vändpunkter. Den tydligaste och viktigaste är våldtäkten då båda berättelserna tar ny form efter den, men Juhas egna vändpunkt som fick honom att ändra betéende var när han återvände till Sävbyholm efter många år och ska ställa de som utförde våldtäkten mot Jenny inför rätta. Juha kommer tillbaka, med en känsla av att han har växt ifrån den oförändrade staden och de, enligt honom, tragiska själar som lever kvar där. Han får den värsta av våltäktsmännen fängslad för misshandel och han tynger ner andra förödare med skuld. Det är en stor vinst för Juha och han lämnar denna gång Sävbyholm med stolthet och jag tror att han äntligen känner att han övervunnit de spöken som hemsökt honom i alla år. 

 

Boken avslutas med ett svar på det brev Juha skickat till Jenny, som får oss känna att hon kommit över det hela, över Sävbyholm. Vi får även läsa om hur Juha, som man nu får en känsla av att det är Jonas Gardell, författaren, är på någon slags scen ensam i scenljuset och hur han skymtar Jenny i publiken. Vi får glädjas över hur hon ler och hur hennes ögon glittrar när hon skrattar åt honom. Den allra sista sidan är en dikt som man kan anta är menad för Jenny, men även se som en vädjan till alla de som är i hennes situation att inte tappa hoppet. Att det egentligen inte är ens egna fel och att man aldrig kan ta på sig skulden för att vara ''ett offer''. 

 

 

 

Externa konflikter är något som det finns gott om i min bok. Jag skulle vilja påstå att hela bokens handling bygger på den konflikt som ständigt följer Jenny. Konflikten mellan henne och i stort sett alla runt omkring henne. De hatar henne och hon tar in hatet och sväljer det levande. Hon kan inte förstå vad det är som hon har gjort så fel, men efter år av intalande till sig själv att hon är så ful och äcklig som de säger, börjar hon tro på det själv. Allt Jenny önskat sedan hon började skolan har varit att hon ska få passa in. Få smälta in, och inte längre behöva trakasseras. 

 

Vi kan se att det är på grund av den här konflikten som allt det hemska man har fått läsa om har skett. Hon har från första dag blivit vald på så sätt att hon inte ska få vara lycklig. ''Du är med. Du är inte med.'' Hon ska leva som en skugga under de andra, följa alla deras steg, men aldrig vara i vägen. Hon ska finnas där dock. Hon får inte försvinna. De ska kunna ta fram henne när det är som mörkast och leka med henne. Hon måste leva i väntan på att tillfredsställa dem. 

 

Denna konflikt skapar självklart snabbt en bild över hur Jonas Gardell vill att man ska se på karaktärerna i boken. Han målar ut Jenny som en person som är så svag,  och nedtrampad, men ändå fortsätts sparkas på där hon ligger på marken. Hjälplös, hopplös. De andra, som aldrig givit henne en ärlig chans, blir tidigt bokens mörka personer och man utvecklar en ilska mot dem redan från första benämningen. 

 

Jag tycker hela handlingen är mödosam att följa då den i stort sett utgörs av Jennys uppväxt som inte var  i närheten av idealisk. Man får följa henne utifrån ett tredje perspektiv, en berättarröst som går igenom hennes vardag, hennes misstag och oförlåtliga synder. Som att hon luktade, vara ful, ha gamla föräldrar och äga ett motbjudande skratt. Det har ärligt talat varit jobbigt att följa hennes liv och på något sätt blir man arg över att hon inte gör mer än vad hon gör. Samtidigt tror jag inte att jag själv skulle orka bryta en sån här konflikt helt själv. En konflikt där det är alla mot mig. Jag känner egentligen att Jenny i den här situationen inte ska behöva agera ensam. Man kan inte ha undgått hur Jenny behandlades i skolan, utanför skolan, och i livet överhuvudtaget och hon borde blivit erbjuden mer hjälp av alla som hon varit i kontakt med. Hennes lärare måste ha sett, och hennes pappa borde förstått.  

En av de platser jag kommer ihåg från boken är stranden som de vistas på under avslutningskvällen. Stranden omgiven av skogen där det hemska hände. Eller jag kanske inte ska kalla det strand. För Jenny var det något helt annat. Det började med att vara som en mötesplats där de populära kunde tvinga med sig de andra för att håna, och umgås så tydligt i deras grupperingar. Som lejonflockar med dess byten längst vattnet. För Jenny var det här ett helvete. En plats för ungdomarnas syndande och förtryck. 

 

Jag får upp en plats som jag besökte mycket som liten när jag läser om stranden. Det är en badplats utanför Ljungsbro och i stort sett allting som beskrivs i boken finns där. Det sunkiga omklädsrummen som har stått där i vått och torrt i flera decenier. De har besökts av skygga personer som önskar byta om i avsklidhet, och även andra som gått in dit med något helt annat i tanken än att byta om och är något helt annat än skygga... Jag kan se båsen framför mig. De utnötta plankorna som det går att urskilja urgröpta bokstäver i hjärtan inristade av nykära par på sena sommrkvällar, där de suttit i det mörka dunklet och försökt romantisera hela situationen. Jag kan känna lukten av svett blandat med den stingande, friska doften från den snåriga tallskogen. Jag ser hur det ditlagda sanden börjar längst ner mot vattnet, men missköts och är ul av toviga grästuvor. Jag kan tänka mig hur grässluttningen är torr och fläckig efter standardplatserna för barnfamiljernas filtar. Jag kan se hur de om dagen sitter där i sina perfekta svennefamiljer och försöker dölja de instängda problemen och tänka på det yttre när de hälsar på grannarnas-kusiners-kompisar som sitter och huttrar och äter fördigköpta plättar med sprutsylt. Stranden, som den ska kallas, är använd med slående lika baktankar i alla målgrupper. På dagen är den där för Säbyholms barnfamiljers uppséende sökande och uppträda bättre än alla andra. På natten är den desamma fast för ungdomarna. Hela tiden en jakt på bekräftelse. Hela tiden en jakt på att vilja framstå som bäst.

 

Synen jag får av Gardells fåordade beskrivning är alltså detaljerad och exakt. Jag tror dock det är mestadels på grund av att jag redan hade en så målad bild av en liknande strand som jag direkt drog kopplingar till. Jag tycker att författaren använder sig alldeles lagom av miljöbeskrivningar då jag tycker det lätt blir uttråkande att läsa redan färdigmålade beskrivningar. Gardell ger oss precis tillräckligt mycket information för att vi ska för att vi ska få upp vilken typ av miljö det är och lämnar oss sedan hängande för att på egen hand koppla och dra liknelser till egna upplevelser och miljöer. Detta tycker jag gör att boken blir mycket mer verklighetstrogen och levande på ett sätt för en själv då man kan känna igen sig och förstå miljöerna och känslorna bättre. T.ex. skriver han på ett ställe ''Han står sedan där länge vid panoramafönstret med alla lampor släckta. Tittar ut i natten''.

Vart står han någonstans? Vilket rum? Ut i natten? Vad ser han? Hur ser omgivningen där utanför ut? Är huset ensamt eller är det ett villaområde? Allt det här är ju någonting som vi egentligen inte stannar upp och funderar över. Det går automatiskt. Vi kopplar det omedvetet till redan erfarna platser och hur vi själva tycker det känns realistiskt. 

 

På grund av att Jenny alltid levt ett så miserabelt, dystert liv och det är hennes värld vi får leva i genom boken så avbildas så klart miljöerna hon vistas i på ett mörkt, negativt sätt. Vi får en snabb beskrivning av hennes hem som mörkt, instängt och lågmäld. Det är tyst då den tystnad som skapades när hennes mamma låg på dödsbädden där hemma har aldrig försvunnit. De viskar alltid, rädda för att störa den som inte ens längre finns ibland dem.  

 

Jag känner mig på något sätt illa till mods genom hela boken och det tror jag beror på hur Gardell får miljön och hela staden att framstå. Eller hela samhället egentligen. Hur vi fortfarande lever som om vi alla tror oss vara bättre än de andra, och hur några då kommer i kläm och kan varken leva sitt liv fullt ut eller så som de vill göra det. Jag mår illa vid vissa tillfällen på grund av hur han beskriver vissa saker så detaljerat. Det är så oundvikligt träffande och det går inte att undgå hans budskap.

 

Min bok, Jenny handlar, som förväntat, om just Jenny. En tjej som inte helt olikt mig själv precis slutat högstadiet, och på så sätt kan jag ändå koppla någorlunda till henne. Man lämnar gamla vänner som man kanske egentligen inte kommer sakna alls för mycket, men har ändå de där sista veckorna som känns så oslagbara och får en att tänka att man aldrig vill lämna. Helt plötsligt förändras all bitterhet och tröttsamhet till någon slags nostalgisk känsla felbedömd som saknad.

 

Riktigt så här var det dock inte för Jenny. Faktum är att det var rena motsatsen. Hennes klass''kamrater'' har hon gått i samma klass som i nio år och hon har alltid legat på botten av den ''sociala kretsen'' i klassen. Hon beskriver klassen  som en lejonflock där det utses en rangordning och att det helt enkelt bara är så naturen funkar. För Jenny handlar skolan inte om att prata och umgås, utan snarare att örsöka ungås bli retad av de andra. Lyckas hålla sig osynlig, obemärkt och obefintlig.

 

Till en början är det mycket tydligt att det är just Jenny som är huvudpersonen i den här boken, då man hela tiden får följa henne, läsa om hennes tankar och ageranden och se bilden utifrån hennes synvinkel. Sen finns det självklart bikaraktärer såsom Juha som kommer in från tid till tid. Jag, som läst de tidigare böckerna då det varit ombytta roller med Juha som huvudperson och Jenny som bikaraktär, vet redan mycket om Juha och vad han och Jenny har för slags relation. De har tillsammans varit ett team, eller Juha utgjorde snarare ensam ett team till vilket Jenny snarare var den största groupien än en av medlemarna. Det står om hur de en gång var tre i gruppen, men att den tredje hängde sig, och att det nu bara var Juha och Jenny kvar. Vampyrer som håller ihop, utstötta tillsammans.

Vi får beskrivet för oss hur Jenny luktar, hur hon kallas plankan och mjällbruden och vi förstår redan från bokens början att Jenny inte direkt lever något idylliskt liv med hennes handfallne änkefar och ett hus som påminner om ett muséum. Vi får läsa om hur med Juhas hjälp kunnat förklä sig. Hur hon sminkat sig med svart kajal uppåt tinningarna och mascara, som hon fått av Juha. Håret har de båda färgat kolsvart. Vi får också beskrivet för oss hur hon inte bara skär sig, utan även njuter av det. Känner att hon förtjänar det, så äcklig och ful som hon faktiskt är. Så äcklig och ful som alla säger att hon är. Så äcklig och ful hon själv skriker åt sin egna spegelbild i mörkret.

 

Jag kan inte direkt säga att jag känner igen mig i mycket hon gör, men delen med det dåliga självförtroendet, delen då man börjar tro mer på det negativa man hör än det possitiva, tror jag att de flesta kan placera sig själv i. Just den egenskapen hos Jenny gör mig ledsen. Att man ska tvingas höra så mycket illa om sig själv att man sutar tro på det goda. Slutar tro på sig själv. Dock tror jag att vem som helst som inte fick höra något annat än negativa saker om sig själv skulle hamna i Jennys mörker. Man skulle sluta tänka att man förtjänar något bättre, man är nog bara så obegripligt dålig som det sägs. Så måste det vara.

  

Juha har egentligen inte bidragit någonting till handlingen än så länge, men man får vissa kapitel som är skrivna som om det vore utklipp från Juhas dagbok. Hans tillägg får en hela tiden att undra mer om Jenny och det är som om det Juha skriver tillbakablickar något som hänt Jenny. Något han kunde ha påverkat. Det har känts lite som om det är de man väntar på att få veta vad det är än så länge i boken. Vad det var som hände Jenny som gjorde att någonting gick så himla fel. Det måste jag helt enkelt läsa vidare för att få reda på.

 

 

 

 

 

Jenny är en bok skriven av Jonas Gardell och är en fristående fortsättning på Ett ufo gör entré och En komikers uppväxt som jag läst tidigare. Boken har fått titeln Jenny då den handlar om hur en flicka, vid namn Jenny, får leva sitt liv i utanförskap. Om man läst de andra böckerna så har man redan fått reda på en hel del om Jenny, men det har aldrig varit hon som varit den mest betydelsefulla personen i boken tidigare, vilket man lätt förstår att det är med hjälp av titeln.

 

Jonas Gardell har i sina böcker ofta en kraftfull och intresseväckande inledning. Det är ofta många frågor och påstående som är slående och får en att tänka till. Detta får, mig i alla fall, att bli slukad av boken från första meningen och förundrar över var det är Gardell riktar sig mot. T.ex. lyder de allra första meningarna så här :

 

''Hur går det med striden syster?

   Dukar du under i kampen, broder?

   Låt mig veta. Hur många sorger ska du orka bära, hur mycket smärta ska du mäkta med? Hur ska du någonsin kunna straffa dig själv tillräckligt?

   Svälter du dig?

   Skär du dig?

   Skär sönder dina armar, skär sönder ditt ansikte?''

 

Författaren börjar alltså väldigt rakt på, slår omkull en rejält och det känns nästan som om man sitter där och själv blir utfrågad. Hela det första kapitlet utgörs faktiskt av just sådana här frågor, aggressiva och rakt på, och följs sedan upp med ett kapitel där man får veta lite mer om miljön boken ska utspela sig i, Sävbyholm. Man får redan under de första meningarna intrycket av hur Gardell ironiskt beskriver den lilla staden som ''paradiset''. Han skriver om hur man bygger upp trånga områden med täta tegelhus, och hur folk står utanför, klipper gräset och putsar det yttre, döljer det mörka invändiga. Sävbyholm beskrivs som en plats som aldrig förändras, aldrig utvecklas. Det står helt still och samhället tuggar på. Bryr som om det yttre. 

 

Jag tycker Jonas Gardell som författare över huvudtaget är briljant på att skala av sin text och blotta meningen bakom den så brutalt att vi inte kan undgå att bli berörda. Det förkommer inget döljande och Gardell vill få oss att se problemen rakt i ögonen och tvingas gå igenom allt det han och Jenny fått göra under åren. De blev aldrig skonade, nu är det vår tur. Jag tycker hans sätt att skriva är fantastiskt då det faktiskt inns så många som i hans situation hellre håller allting inom sig och föredrar att inte tynga ner andra människor med deras sanningar. Jag tycker det är viktigt att han pressar på oss alla hemskheter för det fungerar inte att förneka och blunda för problemen som finns. Så skulle jag säga att Gardell ter sig genom hela boken. Hela tiden väldigt rakt på och oblyg, t.ex. som när han brättar om när Jenny skär sig och vi verkligen får följa hennes tankegångar och förstå hur hon njuter av straffet då hon känner att hon förtjänar det. 

 

Jonas Gardell skriver boken på ett sätt som gör att man både får en återberättande historia om Jennys uppväxt som inte bara är uppdelad i kapitel utan även avbruten av inflikade kommentarer eller snarare förklaringar och meddelanden från Juha. Jag tycker det här sättet att skriva gör boken mer levande och det ger den mer liv. Juhas kapitel ger en hel del förklaringar och eget tänkande då man i den berättelseliknande delen om enbart Jenny inte riktigt skapar någon full berättelse utan det är tilläggen man får läsa av Juha som kompletterar det hela och är som pricken över i:et och blir som en annan synvinkel på Jennys ''saga''.

 

Hela boken har egentligen en uppbyggnad liknandes en typisk novell. Den börjar väldigt abrupt och utan någon verklig förklaring eller bakrund. Jag tror det är så på grund av att detta är en bok som bygger på flera andra där Jenny även är med och man förväntas kanske veta en del redan. Dock tror jag man inte behöver veta allt för att förstå. Jag skulle sedan säga att en stor del av boken är en upptrappning till det hemska som händer Jenny senare i boken, som även är bokens huvudsakliga vändpunkt, och följs sedan av ett avslut.

 

Hej du framtida Erica. 

 

På något sätt får jag känslan av att detta brev kommer låta ungefär desamma som det jag skrev till mig själv i årskurs sex när jag började på engelska skolan. ''Jag hoppas att du inte slutat med handbollen, att det går bra för dig i skolan och att barnen mår bra.'' Det är lustigt hur mycket mitt liv har förändrats, men hur det ändå kan kännas så lika. (För er som läser detta ''personliga brev till mig själv'' kan jag ju få förklara att det jag menar med ''barnen är mina älskade småsyskon.)

 

Förhoppningsvis, så kommer livet att fortgå ungefär som jag håller på just nu. Skola, träning, kompisar, och sen om på repeat. Jag känner faktiskt att det rullar på rätt så bra nu i livet och jag varken över- eller underanstränger mig med skolan. Jag tar tid till annat som spelar roll för mig utöver skolan, och jag önskar att du gör detsamma.

 

Jag inser att det kommer finnas dagar när du kommer vilja falla ner och bryta ihop. Jag vet att alla har sådana dagar och att de går över förr eller senare, men jag vet även att du kommer behöva dina vänner och familj. Så jag hoppas innerligt att du, trots plugg och handboll, finner tid att vara med barnen och mamma och för guds skull. Glöm inte att ha kul. De här tre åren ska bli bland de roligaste under din livstid! Du kommer hinna fylla myndig, ta körkort (förhoppningsvis), göra säkert uppåt hundra skolarbeten, börja klubba och fira tre nyårsaftonar innan du till slut, tar studenten och lever fritt. Denna tanke tror jag kommer kunna hålla ljuset tänt på dina mörka dagar. Du behöver inte leva i de här rutinerna länge till, innan du vet ordet av kommer du springa ut ur skolan i en underbar vit klänning och med din mössa uppslängd i luften och du kommer ha hela världen vid dina fötter. Du får göra vad du vill. Ta ett år utomlands, jobba, bo i lägenhet, kanske plugga vidare på en gång? Gud vet var du tar vägen, men det finns en sak ska du veta. Jag är oändligt stolt över dig och vad du än gör så har du lyckats. Grattis! Du anar inte hur avundsjuk jag är på dig just nu. 

Det var utan förvåning som jag noterade hur nära husen har kommit att förfalla. Efter så här lång tid vore det

konstigt om inte de hårda kalla vindarna tröttat ut de redan utnötta röda plankorna. Just nu var den lilla återskapelsen av den by som en gång funnits mer levande än vad den någonsin har varit. 

 

När jag gick längst de spruckna röda husen och rundade de vita gavlarna fick jag känslan av att höra hemma. Lugnet, harmonin, liksom omfamnade mig och jag kände hur min andning blev långsammare och varenda centimenter av min kropp slappnade av. Här fick jag vara ifred. Här kunde jag tänka. Det enda ljud som hördes var kraset av de torra löven under mina fötter och ett svagt muller från ett förbipassande tåg längre bort.

 

På grund av den varma höst det var, kunde jag fortfarande vara utan jacka när mörkret tog över marken jag stod på. Mörkret kom med sådan hastighet att det var som om en slöja drog över staden. Snart skulle det bara vara lyktornas vaga ljus som lyste upp det redan daggfyllda gräset runt omkring mig. Fukten skapade en underbar, tung höstdoft och jag fyllde mina lungor med den friska luften som fick en mustig krydda av de övermogna fallna äpplen som låg utspridda vid grinden. Trots att de tre små röda husen var instängda innanför staketet kände jag inga gränser. Det var som om staketet stängde ute resten av världen och de fula kartonghusen som låg runt omkring inhängnaden var som bortblåsta.

 

Nån annanstan hade jag varit skrämd av det oändliga mörkret. Jag hade fruktat tanken på att inte vara ensam, att någon kanske dolde sig i det. Men här var det som om ensamheten fyllde mig och fick mig att se klart. All vardagsstress och muller som brukade få min hjärna att bli disigt grå och tung kunde inte tränga in hit.  Här, i det avbrutna samhällets tystnad, kunde jag tänka. Så har jag känt hela mitt liv, och så kommer det alltid att vara. På den här platsen kunde ingen komma åt mig. Det här är min säkra plats.

Tror jag uppfattade uppgiften fel så skriver en ny nu...

 

 

Allting började dagen då hon för första gången sett honom. Han hade varit svår att undkomma med blicken och hans axellånga blonda hår och bleka hy stod uyt i folkmassan på torget. Var det någonting som hon kunde koppla honom till var det änglarna som man kunde se i kyrkotaket. De var dem enda hon någonsin sett med liknande utséende. Vid första anblicken var hon fast, hon hade aldrig någonsin sett ett par så ljusa och kristallklara ögon. Han var tvungen att kisa med ögonen i det starka ljuset som spridit sig över byn nu efter gryningen och hela omgivningen runt omkring honom fick något slags magiskt sken. Hon hade hört att han kommit hit från ett land långt härifrån, och att han skulle ha några slags helande krafter. 

 

Det var egentligen inte förrän hon hörde en dörr smällas igen strax bakom henne som hon slet blicken från honom. Det var hennes bror som som med stapplande steg tog sig åt hennes håll ifrån den falllfärdiga hyddan. Han hade varit hos deras mor. Hon ligger där inne på sin dödsbädd och Pancha kunde inte hålla sin lillebror därifån. Allt de önskade var att hon skulle få vakna upp en sista gång så att de kunde få säga sina adjön. Så de skulle kunna få se hennes kloka mörka ögon öppnas en sista gång. Läkaren hade sagt att det var osannolikt att deras mamma någonsin skulle vakna igen.

 

När Pancha såg honom var det som om hon på något sätt vaknade till liv inombords. En låga, ett hopp, som inte funnits där på så länge började plötslilgt fladdra till och hon visste att on var tvungen att etablera kontakt med honom. Hon närmade sig med blyga steg men för varje centimeter närmare hon kom, kände hon hur dragningen till honom ökade. Det var en svag hälsning hon fick fram och det var knappt hörbart i vardagens buller i bakrunden.

''Hej'' klämde hon tyst fram. ''Jag har hört att du kunde hela folk, och min mor är mycket sjuk.''

Han bara stirrade på henne med en ledsen blick och nickade.''Jo, det stämmer det du hört men jag vet inte om jag något kan göra.'' Då Pancas ordförråd var glest och hon hade mycket svårt att uttrycka sig rätt försökte hon bara dra lite i hans skjortärm i ett försök att få med honom till sin mor. Först ryckte han till, men efter ett par sekunders betänketid och en genomborrande blick i Panchas stora ögon följde han efter in i hyddan. 

 

Så fort han steg innanför dörren var det som om hela stämningen förändrades i rummet. Ljuset skiftades, marknadens sorlande dog ut och det blev så tyst där inne att Pancha var säker på att hon kunde höra hennes mammas hjärta slå. Plötsligt gick an fram till sängen och tog ömt tag i hennes mammas hand. Det var som en vibbration gick genom rummet och den trasiga vasen på nattduksbordet skramlade till och en susning gick genom Panchas ryggrad. Hennes mamma drog plötsligt snabbt efter andan och öppnade ögonen som om hon vaknat från en mardröm. Han tittade länge på hennes mamma med en menade och sorgsen blick och vände sig sedan mot Pancha och hennes bror. ''Ni har ett dygn'', sa han med nu mycket tom och utmattad röst. Det var som om all hans energi lämnat honom. Han stegade sedan långsamt ut ur rummet och Pancha och hennes bror hoppade upp i sängen till deras mor. De som trott att de skulle få prata med henne igen var överlyckliga över att kunna säga att de älskade henne en sista gång.

 

För oss skulle det nog vara oumbärligt att veta att man bara hade några timmar kvar med sin älskade. Några kvar timmar att leva tillsammans på. Men för Pancha, hennes bror och deras mamma var det här något som de aldrig kunnat önska sig. Det var inte några fruktansvärda timmar med ånger, hat och tankar om hur orättvist och elakt livet kunde vara, för de visste dem redan. Det var för dem 24 timmar fyllda med skratt, kärlek och böner. Deras farväl var aldrig riktigt något farväl, det var de mycket bestämda med. Det var inte deras miserabla tid här ner på jorden som var livet för dem. Detta var bara början. De skulle ses igen, och då skulle de leva tillsammans utan krav och sysslor. Bara de tre, tillsammans. I all oändlighet.

 

 

Femton år. Det krävdes alltså inte längre tid än så för att få en flicka glömma bort hur man ler. För att få en flicka sluta se glädjen i livets pågående karusell. Att få en flicka ge upp på sin egen framtid, sin egen lycka. 

 

Hon hade sett för mycket. Fick bära alldeles för mycket tyngd på sina axlar. Hon hade bevittnat hur hennes syster blivit våldtagen, mördad och sedan lämnad utan en smula värdighet kvar på jorden. Det var den dagen hon lovade sig själv att något sådant våld aldrig skulle få drabba hennes lillebror.

 

Hennes ögon var ständigt drömmande. Hon var omöjlig att få någon riktig kontakt med. De mörka ögonen gick inte att se något djup i. De var blanka, tomma, det var som om hon inte riktigt fanns där bakom. Trots det, slet hon dagarna i ända och försökte få vardagen att gå runt så att hon och hennes bror skulle kunna sova under mörkrets timmar. Nätterna var alltid värst. Det spelade ingen roll hur trötta de var och hur mycket ögonlocken tyngde, för när mörkret kröp sig närmre och man hörde hur det var bråk och skottlossningar i grannkvarteren, fanns det inget annat att göra än att hoppas att den rogivande solen skulle värma upp de kalla, mörka områdena. 

 

Hon brukade drömma om att ta med sig sin bror, långt därifrån, där ingen någonsin skulle kunna hitta dem, och börja om på nytt. Bli given en andra chans här i livet. Hennes högsta önskan var just det. En enda ärlig chans. Hon slet jämt och ständigt och man såg, liksom på hennes kroppsrörelser, att hon hela tiden var beredd på ett övergrepp, ett anfall. Hon var konstant på vakt, och kollade sig oupphörligt över axeln när hon tog sig framåt. 

 

Pancha visste redan att hon aldrig skulle få förverkliga sina drömmar. Hon var inte en sådan person som alla pusselbitar skule falla på plats för. Hennes drömmar var gjorda för att enbart och kontinuerligt vara just det, drömmar. Det är de långa bleka flickorna med fint stylat blont hår som skulle få uppfylla sina drömmar. Inte kolsvarta muskulösa outbildade flickor från jordbruksländer. Det var det inget som Pancha kunde ändra på och det visste hon. Hon var född för att slita, ta hand om sin bror, klara sig så länge hon kunde, för att sedan tillslut få sin slutgiltiga vila. Det enda hon faktiskt kunde göra, var att fråga sig varför.