Boken huvud peripeti skulle jag säga är våldtäkten som drabbar Jenny på deras avslutningskväll i skogen. Jag baserar detta på flera olika faktorer. De kapitel som ska föreställas vara skrivna i jag-form utav Juha berättar redan tidigt i boken för oss att någonting hemskt kommer komma att inträffa Jenny. Det står även om hur han egentligen borde kunnat förhindra det och det känns som om de här återkommande kapitlen försöker bygga upp en stämning över vad som kommer att ske och få en att undra över vad detta är. Jag känner att denna hemska händelse ändrar historien något då hon inte längre ''bara'' är mobbad och vanärad dagligen, utan även ett faktiskt brottsoffer som fått genomgå något som jag föreställer mig det mest förnedrande och kränkande man kan utsättas för. Att hon kan bli så omänskligt vidrigt behandlad av några som inte ens ser det dem utsatt henne för. Några som ser det som hennes fel. 

 

Jag skulle vilja säga att den här boken består av två skilda berättelser som ändå flätas ihop. Man får följa Jenny i hennes vardag i en återberättande form, och så får man även inflikande kapitel av Juha som ska vara skrivna i realtid som kommentarer till den fortgående berättelsen. Jag valde våltäkten som peripeti då jag kände att båda de här berättelserna bygger upp inför våldtäkten innan och även handlar om den efteråt. På något sätt vill jag beskriva våldtäkten som bokens mittpunkt trots det faktum att den är närmare slutet av boken än början. Efter den här händelsen tycker jag Jenny nästan försvinner som person. Den lilla, lilla stolthet som hon må haft kvar efter alla år av trakasserier var som bortblåst. Jenny känns som ett vandrande skal där det inte lever en människa inuti utan ett hån, en skugga. 

 

De här delade historierna som boken byggs upp på gör att det enligt mig finns två olika vändpunkter. Den tydligaste och viktigaste är våldtäkten då båda berättelserna tar ny form efter den, men Juhas egna vändpunkt som fick honom att ändra betéende var när han återvände till Sävbyholm efter många år och ska ställa de som utförde våldtäkten mot Jenny inför rätta. Juha kommer tillbaka, med en känsla av att han har växt ifrån den oförändrade staden och de, enligt honom, tragiska själar som lever kvar där. Han får den värsta av våltäktsmännen fängslad för misshandel och han tynger ner andra förödare med skuld. Det är en stor vinst för Juha och han lämnar denna gång Sävbyholm med stolthet och jag tror att han äntligen känner att han övervunnit de spöken som hemsökt honom i alla år. 

 

Boken avslutas med ett svar på det brev Juha skickat till Jenny, som får oss känna att hon kommit över det hela, över Sävbyholm. Vi får även läsa om hur Juha, som man nu får en känsla av att det är Jonas Gardell, författaren, är på någon slags scen ensam i scenljuset och hur han skymtar Jenny i publiken. Vi får glädjas över hur hon ler och hur hennes ögon glittrar när hon skrattar åt honom. Den allra sista sidan är en dikt som man kan anta är menad för Jenny, men även se som en vädjan till alla de som är i hennes situation att inte tappa hoppet. Att det egentligen inte är ens egna fel och att man aldrig kan ta på sig skulden för att vara ''ett offer''.