Det var utan förvåning som jag noterade hur nära husen har kommit att förfalla. Efter så här lång tid vore det

konstigt om inte de hårda kalla vindarna tröttat ut de redan utnötta röda plankorna. Just nu var den lilla återskapelsen av den by som en gång funnits mer levande än vad den någonsin har varit. 

 

När jag gick längst de spruckna röda husen och rundade de vita gavlarna fick jag känslan av att höra hemma. Lugnet, harmonin, liksom omfamnade mig och jag kände hur min andning blev långsammare och varenda centimenter av min kropp slappnade av. Här fick jag vara ifred. Här kunde jag tänka. Det enda ljud som hördes var kraset av de torra löven under mina fötter och ett svagt muller från ett förbipassande tåg längre bort.

 

På grund av den varma höst det var, kunde jag fortfarande vara utan jacka när mörkret tog över marken jag stod på. Mörkret kom med sådan hastighet att det var som om en slöja drog över staden. Snart skulle det bara vara lyktornas vaga ljus som lyste upp det redan daggfyllda gräset runt omkring mig. Fukten skapade en underbar, tung höstdoft och jag fyllde mina lungor med den friska luften som fick en mustig krydda av de övermogna fallna äpplen som låg utspridda vid grinden. Trots att de tre små röda husen var instängda innanför staketet kände jag inga gränser. Det var som om staketet stängde ute resten av världen och de fula kartonghusen som låg runt omkring inhängnaden var som bortblåsta.

 

Nån annanstan hade jag varit skrämd av det oändliga mörkret. Jag hade fruktat tanken på att inte vara ensam, att någon kanske dolde sig i det. Men här var det som om ensamheten fyllde mig och fick mig att se klart. All vardagsstress och muller som brukade få min hjärna att bli disigt grå och tung kunde inte tränga in hit.  Här, i det avbrutna samhällets tystnad, kunde jag tänka. Så har jag känt hela mitt liv, och så kommer det alltid att vara. På den här platsen kunde ingen komma åt mig. Det här är min säkra plats.