Tror jag uppfattade uppgiften fel så skriver en ny nu...

 

 

Allting började dagen då hon för första gången sett honom. Han hade varit svår att undkomma med blicken och hans axellånga blonda hår och bleka hy stod uyt i folkmassan på torget. Var det någonting som hon kunde koppla honom till var det änglarna som man kunde se i kyrkotaket. De var dem enda hon någonsin sett med liknande utséende. Vid första anblicken var hon fast, hon hade aldrig någonsin sett ett par så ljusa och kristallklara ögon. Han var tvungen att kisa med ögonen i det starka ljuset som spridit sig över byn nu efter gryningen och hela omgivningen runt omkring honom fick något slags magiskt sken. Hon hade hört att han kommit hit från ett land långt härifrån, och att han skulle ha några slags helande krafter. 

 

Det var egentligen inte förrän hon hörde en dörr smällas igen strax bakom henne som hon slet blicken från honom. Det var hennes bror som som med stapplande steg tog sig åt hennes håll ifrån den falllfärdiga hyddan. Han hade varit hos deras mor. Hon ligger där inne på sin dödsbädd och Pancha kunde inte hålla sin lillebror därifån. Allt de önskade var att hon skulle få vakna upp en sista gång så att de kunde få säga sina adjön. Så de skulle kunna få se hennes kloka mörka ögon öppnas en sista gång. Läkaren hade sagt att det var osannolikt att deras mamma någonsin skulle vakna igen.

 

När Pancha såg honom var det som om hon på något sätt vaknade till liv inombords. En låga, ett hopp, som inte funnits där på så länge började plötslilgt fladdra till och hon visste att on var tvungen att etablera kontakt med honom. Hon närmade sig med blyga steg men för varje centimeter närmare hon kom, kände hon hur dragningen till honom ökade. Det var en svag hälsning hon fick fram och det var knappt hörbart i vardagens buller i bakrunden.

''Hej'' klämde hon tyst fram. ''Jag har hört att du kunde hela folk, och min mor är mycket sjuk.''

Han bara stirrade på henne med en ledsen blick och nickade.''Jo, det stämmer det du hört men jag vet inte om jag något kan göra.'' Då Pancas ordförråd var glest och hon hade mycket svårt att uttrycka sig rätt försökte hon bara dra lite i hans skjortärm i ett försök att få med honom till sin mor. Först ryckte han till, men efter ett par sekunders betänketid och en genomborrande blick i Panchas stora ögon följde han efter in i hyddan. 

 

Så fort han steg innanför dörren var det som om hela stämningen förändrades i rummet. Ljuset skiftades, marknadens sorlande dog ut och det blev så tyst där inne att Pancha var säker på att hon kunde höra hennes mammas hjärta slå. Plötsligt gick an fram till sängen och tog ömt tag i hennes mammas hand. Det var som en vibbration gick genom rummet och den trasiga vasen på nattduksbordet skramlade till och en susning gick genom Panchas ryggrad. Hennes mamma drog plötsligt snabbt efter andan och öppnade ögonen som om hon vaknat från en mardröm. Han tittade länge på hennes mamma med en menade och sorgsen blick och vände sig sedan mot Pancha och hennes bror. ''Ni har ett dygn'', sa han med nu mycket tom och utmattad röst. Det var som om all hans energi lämnat honom. Han stegade sedan långsamt ut ur rummet och Pancha och hennes bror hoppade upp i sängen till deras mor. De som trott att de skulle få prata med henne igen var överlyckliga över att kunna säga att de älskade henne en sista gång.

 

För oss skulle det nog vara oumbärligt att veta att man bara hade några timmar kvar med sin älskade. Några kvar timmar att leva tillsammans på. Men för Pancha, hennes bror och deras mamma var det här något som de aldrig kunnat önska sig. Det var inte några fruktansvärda timmar med ånger, hat och tankar om hur orättvist och elakt livet kunde vara, för de visste dem redan. Det var för dem 24 timmar fyllda med skratt, kärlek och böner. Deras farväl var aldrig riktigt något farväl, det var de mycket bestämda med. Det var inte deras miserabla tid här ner på jorden som var livet för dem. Detta var bara början. De skulle ses igen, och då skulle de leva tillsammans utan krav och sysslor. Bara de tre, tillsammans. I all oändlighet.