Femton år. Det krävdes alltså inte längre tid än så för att få en flicka glömma bort hur man ler. För att få en flicka sluta se glädjen i livets pågående karusell. Att få en flicka ge upp på sin egen framtid, sin egen lycka. 

 

Hon hade sett för mycket. Fick bära alldeles för mycket tyngd på sina axlar. Hon hade bevittnat hur hennes syster blivit våldtagen, mördad och sedan lämnad utan en smula värdighet kvar på jorden. Det var den dagen hon lovade sig själv att något sådant våld aldrig skulle få drabba hennes lillebror.

 

Hennes ögon var ständigt drömmande. Hon var omöjlig att få någon riktig kontakt med. De mörka ögonen gick inte att se något djup i. De var blanka, tomma, det var som om hon inte riktigt fanns där bakom. Trots det, slet hon dagarna i ända och försökte få vardagen att gå runt så att hon och hennes bror skulle kunna sova under mörkrets timmar. Nätterna var alltid värst. Det spelade ingen roll hur trötta de var och hur mycket ögonlocken tyngde, för när mörkret kröp sig närmre och man hörde hur det var bråk och skottlossningar i grannkvarteren, fanns det inget annat att göra än att hoppas att den rogivande solen skulle värma upp de kalla, mörka områdena. 

 

Hon brukade drömma om att ta med sig sin bror, långt därifrån, där ingen någonsin skulle kunna hitta dem, och börja om på nytt. Bli given en andra chans här i livet. Hennes högsta önskan var just det. En enda ärlig chans. Hon slet jämt och ständigt och man såg, liksom på hennes kroppsrörelser, att hon hela tiden var beredd på ett övergrepp, ett anfall. Hon var konstant på vakt, och kollade sig oupphörligt över axeln när hon tog sig framåt. 

 

Pancha visste redan att hon aldrig skulle få förverkliga sina drömmar. Hon var inte en sådan person som alla pusselbitar skule falla på plats för. Hennes drömmar var gjorda för att enbart och kontinuerligt vara just det, drömmar. Det är de långa bleka flickorna med fint stylat blont hår som skulle få uppfylla sina drömmar. Inte kolsvarta muskulösa outbildade flickor från jordbruksländer. Det var det inget som Pancha kunde ändra på och det visste hon. Hon var född för att slita, ta hand om sin bror, klara sig så länge hon kunde, för att sedan tillslut få sin slutgiltiga vila. Det enda hon faktiskt kunde göra, var att fråga sig varför.