Min bok, Jenny handlar, som förväntat, om just Jenny. En tjej som inte helt olikt mig själv precis slutat högstadiet, och på så sätt kan jag ändå koppla någorlunda till henne. Man lämnar gamla vänner som man kanske egentligen inte kommer sakna alls för mycket, men har ändå de där sista veckorna som känns så oslagbara och får en att tänka att man aldrig vill lämna. Helt plötsligt förändras all bitterhet och tröttsamhet till någon slags nostalgisk känsla felbedömd som saknad.

 

Riktigt så här var det dock inte för Jenny. Faktum är att det var rena motsatsen. Hennes klass''kamrater'' har hon gått i samma klass som i nio år och hon har alltid legat på botten av den ''sociala kretsen'' i klassen. Hon beskriver klassen  som en lejonflock där det utses en rangordning och att det helt enkelt bara är så naturen funkar. För Jenny handlar skolan inte om att prata och umgås, utan snarare att örsöka ungås bli retad av de andra. Lyckas hålla sig osynlig, obemärkt och obefintlig.

 

Till en början är det mycket tydligt att det är just Jenny som är huvudpersonen i den här boken, då man hela tiden får följa henne, läsa om hennes tankar och ageranden och se bilden utifrån hennes synvinkel. Sen finns det självklart bikaraktärer såsom Juha som kommer in från tid till tid. Jag, som läst de tidigare böckerna då det varit ombytta roller med Juha som huvudperson och Jenny som bikaraktär, vet redan mycket om Juha och vad han och Jenny har för slags relation. De har tillsammans varit ett team, eller Juha utgjorde snarare ensam ett team till vilket Jenny snarare var den största groupien än en av medlemarna. Det står om hur de en gång var tre i gruppen, men att den tredje hängde sig, och att det nu bara var Juha och Jenny kvar. Vampyrer som håller ihop, utstötta tillsammans.

Vi får beskrivet för oss hur Jenny luktar, hur hon kallas plankan och mjällbruden och vi förstår redan från bokens början att Jenny inte direkt lever något idylliskt liv med hennes handfallne änkefar och ett hus som påminner om ett muséum. Vi får läsa om hur med Juhas hjälp kunnat förklä sig. Hur hon sminkat sig med svart kajal uppåt tinningarna och mascara, som hon fått av Juha. Håret har de båda färgat kolsvart. Vi får också beskrivet för oss hur hon inte bara skär sig, utan även njuter av det. Känner att hon förtjänar det, så äcklig och ful som hon faktiskt är. Så äcklig och ful som alla säger att hon är. Så äcklig och ful hon själv skriker åt sin egna spegelbild i mörkret.

 

Jag kan inte direkt säga att jag känner igen mig i mycket hon gör, men delen med det dåliga självförtroendet, delen då man börjar tro mer på det negativa man hör än det possitiva, tror jag att de flesta kan placera sig själv i. Just den egenskapen hos Jenny gör mig ledsen. Att man ska tvingas höra så mycket illa om sig själv att man sutar tro på det goda. Slutar tro på sig själv. Dock tror jag att vem som helst som inte fick höra något annat än negativa saker om sig själv skulle hamna i Jennys mörker. Man skulle sluta tänka att man förtjänar något bättre, man är nog bara så obegripligt dålig som det sägs. Så måste det vara.

  

Juha har egentligen inte bidragit någonting till handlingen än så länge, men man får vissa kapitel som är skrivna som om det vore utklipp från Juhas dagbok. Hans tillägg får en hela tiden att undra mer om Jenny och det är som om det Juha skriver tillbakablickar något som hänt Jenny. Något han kunde ha påverkat. Det har känts lite som om det är de man väntar på att få veta vad det är än så länge i boken. Vad det var som hände Jenny som gjorde att någonting gick så himla fel. Det måste jag helt enkelt läsa vidare för att få reda på.