Det var utan förvåning som jag noterade hur nära husen har kommit att förfalla. Efter så här lång tid vore det

konstigt om inte de hårda kalla vindarna tröttat ut de redan utnötta röda plankorna. Just nu var den lilla återskapelsen av den by som en gång funnits mer levande än vad den någonsin har varit. 

 

När jag gick längst de spruckna röda husen och rundade de vita gavlarna fick jag känslan av att höra hemma. Lugnet, harmonin, liksom omfamnade mig och jag kände hur min andning blev långsammare och varenda centimenter av min kropp slappnade av. Här fick jag vara ifred. Här kunde jag tänka. Det enda ljud som hördes var kraset av de torra löven under mina fötter och ett svagt muller från ett förbipassande tåg längre bort.

 

På grund av den varma höst det var, kunde jag fortfarande vara utan jacka när mörkret tog över marken jag stod på. Mörkret kom med sådan hastighet att det var som om en slöja drog över staden. Snart skulle det bara vara lyktornas vaga ljus som lyste upp det redan daggfyllda gräset runt omkring mig. Fukten skapade en underbar, tung höstdoft och jag fyllde mina lungor med den friska luften som fick en mustig krydda av de övermogna fallna äpplen som låg utspridda vid grinden. Trots att de tre små röda husen var instängda innanför staketet kände jag inga gränser. Det var som om staketet stängde ute resten av världen och de fula kartonghusen som låg runt omkring inhängnaden var som bortblåsta.

 

Nån annanstan hade jag varit skrämd av det oändliga mörkret. Jag hade fruktat tanken på att inte vara ensam, att någon kanske dolde sig i det. Men här var det som om ensamheten fyllde mig och fick mig att se klart. All vardagsstress och muller som brukade få min hjärna att bli disigt grå och tung kunde inte tränga in hit.  Här, i det avbrutna samhällets tystnad, kunde jag tänka. Så har jag känt hela mitt liv, och så kommer det alltid att vara. På den här platsen kunde ingen komma åt mig. Det här är min säkra plats.

Tror jag uppfattade uppgiften fel så skriver en ny nu...

 

 

Allting började dagen då hon för första gången sett honom. Han hade varit svår att undkomma med blicken och hans axellånga blonda hår och bleka hy stod uyt i folkmassan på torget. Var det någonting som hon kunde koppla honom till var det änglarna som man kunde se i kyrkotaket. De var dem enda hon någonsin sett med liknande utséende. Vid första anblicken var hon fast, hon hade aldrig någonsin sett ett par så ljusa och kristallklara ögon. Han var tvungen att kisa med ögonen i det starka ljuset som spridit sig över byn nu efter gryningen och hela omgivningen runt omkring honom fick något slags magiskt sken. Hon hade hört att han kommit hit från ett land långt härifrån, och att han skulle ha några slags helande krafter. 

 

Det var egentligen inte förrän hon hörde en dörr smällas igen strax bakom henne som hon slet blicken från honom. Det var hennes bror som som med stapplande steg tog sig åt hennes håll ifrån den falllfärdiga hyddan. Han hade varit hos deras mor. Hon ligger där inne på sin dödsbädd och Pancha kunde inte hålla sin lillebror därifån. Allt de önskade var att hon skulle få vakna upp en sista gång så att de kunde få säga sina adjön. Så de skulle kunna få se hennes kloka mörka ögon öppnas en sista gång. Läkaren hade sagt att det var osannolikt att deras mamma någonsin skulle vakna igen.

 

När Pancha såg honom var det som om hon på något sätt vaknade till liv inombords. En låga, ett hopp, som inte funnits där på så länge började plötslilgt fladdra till och hon visste att on var tvungen att etablera kontakt med honom. Hon närmade sig med blyga steg men för varje centimeter närmare hon kom, kände hon hur dragningen till honom ökade. Det var en svag hälsning hon fick fram och det var knappt hörbart i vardagens buller i bakrunden.

''Hej'' klämde hon tyst fram. ''Jag har hört att du kunde hela folk, och min mor är mycket sjuk.''

Han bara stirrade på henne med en ledsen blick och nickade.''Jo, det stämmer det du hört men jag vet inte om jag något kan göra.'' Då Pancas ordförråd var glest och hon hade mycket svårt att uttrycka sig rätt försökte hon bara dra lite i hans skjortärm i ett försök att få med honom till sin mor. Först ryckte han till, men efter ett par sekunders betänketid och en genomborrande blick i Panchas stora ögon följde han efter in i hyddan. 

 

Så fort han steg innanför dörren var det som om hela stämningen förändrades i rummet. Ljuset skiftades, marknadens sorlande dog ut och det blev så tyst där inne att Pancha var säker på att hon kunde höra hennes mammas hjärta slå. Plötsligt gick an fram till sängen och tog ömt tag i hennes mammas hand. Det var som en vibbration gick genom rummet och den trasiga vasen på nattduksbordet skramlade till och en susning gick genom Panchas ryggrad. Hennes mamma drog plötsligt snabbt efter andan och öppnade ögonen som om hon vaknat från en mardröm. Han tittade länge på hennes mamma med en menade och sorgsen blick och vände sig sedan mot Pancha och hennes bror. ''Ni har ett dygn'', sa han med nu mycket tom och utmattad röst. Det var som om all hans energi lämnat honom. Han stegade sedan långsamt ut ur rummet och Pancha och hennes bror hoppade upp i sängen till deras mor. De som trott att de skulle få prata med henne igen var överlyckliga över att kunna säga att de älskade henne en sista gång.

 

För oss skulle det nog vara oumbärligt att veta att man bara hade några timmar kvar med sin älskade. Några kvar timmar att leva tillsammans på. Men för Pancha, hennes bror och deras mamma var det här något som de aldrig kunnat önska sig. Det var inte några fruktansvärda timmar med ånger, hat och tankar om hur orättvist och elakt livet kunde vara, för de visste dem redan. Det var för dem 24 timmar fyllda med skratt, kärlek och böner. Deras farväl var aldrig riktigt något farväl, det var de mycket bestämda med. Det var inte deras miserabla tid här ner på jorden som var livet för dem. Detta var bara början. De skulle ses igen, och då skulle de leva tillsammans utan krav och sysslor. Bara de tre, tillsammans. I all oändlighet.

 

 

Femton år. Det krävdes alltså inte längre tid än så för att få en flicka glömma bort hur man ler. För att få en flicka sluta se glädjen i livets pågående karusell. Att få en flicka ge upp på sin egen framtid, sin egen lycka. 

 

Hon hade sett för mycket. Fick bära alldeles för mycket tyngd på sina axlar. Hon hade bevittnat hur hennes syster blivit våldtagen, mördad och sedan lämnad utan en smula värdighet kvar på jorden. Det var den dagen hon lovade sig själv att något sådant våld aldrig skulle få drabba hennes lillebror.

 

Hennes ögon var ständigt drömmande. Hon var omöjlig att få någon riktig kontakt med. De mörka ögonen gick inte att se något djup i. De var blanka, tomma, det var som om hon inte riktigt fanns där bakom. Trots det, slet hon dagarna i ända och försökte få vardagen att gå runt så att hon och hennes bror skulle kunna sova under mörkrets timmar. Nätterna var alltid värst. Det spelade ingen roll hur trötta de var och hur mycket ögonlocken tyngde, för när mörkret kröp sig närmre och man hörde hur det var bråk och skottlossningar i grannkvarteren, fanns det inget annat att göra än att hoppas att den rogivande solen skulle värma upp de kalla, mörka områdena. 

 

Hon brukade drömma om att ta med sig sin bror, långt därifrån, där ingen någonsin skulle kunna hitta dem, och börja om på nytt. Bli given en andra chans här i livet. Hennes högsta önskan var just det. En enda ärlig chans. Hon slet jämt och ständigt och man såg, liksom på hennes kroppsrörelser, att hon hela tiden var beredd på ett övergrepp, ett anfall. Hon var konstant på vakt, och kollade sig oupphörligt över axeln när hon tog sig framåt. 

 

Pancha visste redan att hon aldrig skulle få förverkliga sina drömmar. Hon var inte en sådan person som alla pusselbitar skule falla på plats för. Hennes drömmar var gjorda för att enbart och kontinuerligt vara just det, drömmar. Det är de långa bleka flickorna med fint stylat blont hår som skulle få uppfylla sina drömmar. Inte kolsvarta muskulösa outbildade flickor från jordbruksländer. Det var det inget som Pancha kunde ändra på och det visste hon. Hon var född för att slita, ta hand om sin bror, klara sig så länge hon kunde, för att sedan tillslut få sin slutgiltiga vila. Det enda hon faktiskt kunde göra, var att fråga sig varför.