Loggbok nr 5 - perpeti och upplösning
Boken huvud peripeti skulle jag säga är våldtäkten som drabbar Jenny på deras avslutningskväll i skogen. Jag baserar detta på flera olika faktorer. De kapitel som ska föreställas vara skrivna i jag-form utav Juha berättar redan tidigt i boken för oss att någonting hemskt kommer komma att inträffa Jenny. Det står även om hur han egentligen borde kunnat förhindra det och det känns som om de här återkommande kapitlen försöker bygga upp en stämning över vad som kommer att ske och få en att undra över vad detta är. Jag känner att denna hemska händelse ändrar historien något då hon inte längre ''bara'' är mobbad och vanärad dagligen, utan även ett faktiskt brottsoffer som fått genomgå något som jag föreställer mig det mest förnedrande och kränkande man kan utsättas för. Att hon kan bli så omänskligt vidrigt behandlad av några som inte ens ser det dem utsatt henne för. Några som ser det som hennes fel.
Jag skulle vilja säga att den här boken består av två skilda berättelser som ändå flätas ihop. Man får följa Jenny i hennes vardag i en återberättande form, och så får man även inflikande kapitel av Juha som ska vara skrivna i realtid som kommentarer till den fortgående berättelsen. Jag valde våltäkten som peripeti då jag kände att båda de här berättelserna bygger upp inför våldtäkten innan och även handlar om den efteråt. På något sätt vill jag beskriva våldtäkten som bokens mittpunkt trots det faktum att den är närmare slutet av boken än början. Efter den här händelsen tycker jag Jenny nästan försvinner som person. Den lilla, lilla stolthet som hon må haft kvar efter alla år av trakasserier var som bortblåst. Jenny känns som ett vandrande skal där det inte lever en människa inuti utan ett hån, en skugga.
De här delade historierna som boken byggs upp på gör att det enligt mig finns två olika vändpunkter. Den tydligaste och viktigaste är våldtäkten då båda berättelserna tar ny form efter den, men Juhas egna vändpunkt som fick honom att ändra betéende var när han återvände till Sävbyholm efter många år och ska ställa de som utförde våldtäkten mot Jenny inför rätta. Juha kommer tillbaka, med en känsla av att han har växt ifrån den oförändrade staden och de, enligt honom, tragiska själar som lever kvar där. Han får den värsta av våltäktsmännen fängslad för misshandel och han tynger ner andra förödare med skuld. Det är en stor vinst för Juha och han lämnar denna gång Sävbyholm med stolthet och jag tror att han äntligen känner att han övervunnit de spöken som hemsökt honom i alla år.
Boken avslutas med ett svar på det brev Juha skickat till Jenny, som får oss känna att hon kommit över det hela, över Sävbyholm. Vi får även läsa om hur Juha, som man nu får en känsla av att det är Jonas Gardell, författaren, är på någon slags scen ensam i scenljuset och hur han skymtar Jenny i publiken. Vi får glädjas över hur hon ler och hur hennes ögon glittrar när hon skrattar åt honom. Den allra sista sidan är en dikt som man kan anta är menad för Jenny, men även se som en vädjan till alla de som är i hennes situation att inte tappa hoppet. Att det egentligen inte är ens egna fel och att man aldrig kan ta på sig skulden för att vara ''ett offer''.
''Och alla deras lögner
betyder ingenting.
Tro mig när jag säger:
Skammen var aldrig din.''
Loggbok nr 4 - Handling och konflikter
Externa konflikter är något som det finns gott om i min bok. Jag skulle vilja påstå att hela bokens handling bygger på den konflikt som ständigt följer Jenny. Konflikten mellan henne och i stort sett alla runt omkring henne. De hatar henne och hon tar in hatet och sväljer det levande. Hon kan inte förstå vad det är som hon har gjort så fel, men efter år av intalande till sig själv att hon är så ful och äcklig som de säger, börjar hon tro på det själv. Allt Jenny önskat sedan hon började skolan har varit att hon ska få passa in. Få smälta in, och inte längre behöva trakasseras.
Vi kan se att det är på grund av den här konflikten som allt det hemska man har fått läsa om har skett. Hon har från första dag blivit vald på så sätt att hon inte ska få vara lycklig. ''Du är med. Du är inte med.'' Hon ska leva som en skugga under de andra, följa alla deras steg, men aldrig vara i vägen. Hon ska finnas där dock. Hon får inte försvinna. De ska kunna ta fram henne när det är som mörkast och leka med henne. Hon måste leva i väntan på att tillfredsställa dem.
Denna konflikt skapar självklart snabbt en bild över hur Jonas Gardell vill att man ska se på karaktärerna i boken. Han målar ut Jenny som en person som är så svag, och nedtrampad, men ändå fortsätts sparkas på där hon ligger på marken. Hjälplös, hopplös. De andra, som aldrig givit henne en ärlig chans, blir tidigt bokens mörka personer och man utvecklar en ilska mot dem redan från första benämningen.
Jag tycker hela handlingen är mödosam att följa då den i stort sett utgörs av Jennys uppväxt som inte var i närheten av idealisk. Man får följa henne utifrån ett tredje perspektiv, en berättarröst som går igenom hennes vardag, hennes misstag och oförlåtliga synder. Som att hon luktade, vara ful, ha gamla föräldrar och äga ett motbjudande skratt. Det har ärligt talat varit jobbigt att följa hennes liv och på något sätt blir man arg över att hon inte gör mer än vad hon gör. Samtidigt tror jag inte att jag själv skulle orka bryta en sån här konflikt helt själv. En konflikt där det är alla mot mig. Jag känner egentligen att Jenny i den här situationen inte ska behöva agera ensam. Man kan inte ha undgått hur Jenny behandlades i skolan, utanför skolan, och i livet överhuvudtaget och hon borde blivit erbjuden mer hjälp av alla som hon varit i kontakt med. Hennes lärare måste ha sett, och hennes pappa borde förstått.
Loggbok nr 3 - Miljöbeskrivning
En av de platser jag kommer ihåg från boken är stranden som de vistas på under avslutningskvällen. Stranden omgiven av skogen där det hemska hände. Eller jag kanske inte ska kalla det strand. För Jenny var det något helt annat. Det började med att vara som en mötesplats där de populära kunde tvinga med sig de andra för att håna, och umgås så tydligt i deras grupperingar. Som lejonflockar med dess byten längst vattnet. För Jenny var det här ett helvete. En plats för ungdomarnas syndande och förtryck.
Jag får upp en plats som jag besökte mycket som liten när jag läser om stranden. Det är en badplats utanför Ljungsbro och i stort sett allting som beskrivs i boken finns där. Det sunkiga omklädsrummen som har stått där i vått och torrt i flera decenier. De har besökts av skygga personer som önskar byta om i avsklidhet, och även andra som gått in dit med något helt annat i tanken än att byta om och är något helt annat än skygga... Jag kan se båsen framför mig. De utnötta plankorna som det går att urskilja urgröpta bokstäver i hjärtan inristade av nykära par på sena sommrkvällar, där de suttit i det mörka dunklet och försökt romantisera hela situationen. Jag kan känna lukten av svett blandat med den stingande, friska doften från den snåriga tallskogen. Jag ser hur det ditlagda sanden börjar längst ner mot vattnet, men missköts och är ul av toviga grästuvor. Jag kan tänka mig hur grässluttningen är torr och fläckig efter standardplatserna för barnfamiljernas filtar. Jag kan se hur de om dagen sitter där i sina perfekta svennefamiljer och försöker dölja de instängda problemen och tänka på det yttre när de hälsar på grannarnas-kusiners-kompisar som sitter och huttrar och äter fördigköpta plättar med sprutsylt. Stranden, som den ska kallas, är använd med slående lika baktankar i alla målgrupper. På dagen är den där för Säbyholms barnfamiljers uppséende sökande och uppträda bättre än alla andra. På natten är den desamma fast för ungdomarna. Hela tiden en jakt på bekräftelse. Hela tiden en jakt på att vilja framstå som bäst.
Synen jag får av Gardells fåordade beskrivning är alltså detaljerad och exakt. Jag tror dock det är mestadels på grund av att jag redan hade en så målad bild av en liknande strand som jag direkt drog kopplingar till. Jag tycker att författaren använder sig alldeles lagom av miljöbeskrivningar då jag tycker det lätt blir uttråkande att läsa redan färdigmålade beskrivningar. Gardell ger oss precis tillräckligt mycket information för att vi ska för att vi ska få upp vilken typ av miljö det är och lämnar oss sedan hängande för att på egen hand koppla och dra liknelser till egna upplevelser och miljöer. Detta tycker jag gör att boken blir mycket mer verklighetstrogen och levande på ett sätt för en själv då man kan känna igen sig och förstå miljöerna och känslorna bättre. T.ex. skriver han på ett ställe ''Han står sedan där länge vid panoramafönstret med alla lampor släckta. Tittar ut i natten''.
Vart står han någonstans? Vilket rum? Ut i natten? Vad ser han? Hur ser omgivningen där utanför ut? Är huset ensamt eller är det ett villaområde? Allt det här är ju någonting som vi egentligen inte stannar upp och funderar över. Det går automatiskt. Vi kopplar det omedvetet till redan erfarna platser och hur vi själva tycker det känns realistiskt.
På grund av att Jenny alltid levt ett så miserabelt, dystert liv och det är hennes värld vi får leva i genom boken så avbildas så klart miljöerna hon vistas i på ett mörkt, negativt sätt. Vi får en snabb beskrivning av hennes hem som mörkt, instängt och lågmäld. Det är tyst då den tystnad som skapades när hennes mamma låg på dödsbädden där hemma har aldrig försvunnit. De viskar alltid, rädda för att störa den som inte ens längre finns ibland dem.
Jag känner mig på något sätt illa till mods genom hela boken och det tror jag beror på hur Gardell får miljön och hela staden att framstå. Eller hela samhället egentligen. Hur vi fortfarande lever som om vi alla tror oss vara bättre än de andra, och hur några då kommer i kläm och kan varken leva sitt liv fullt ut eller så som de vill göra det. Jag mår illa vid vissa tillfällen på grund av hur han beskriver vissa saker så detaljerat. Det är så oundvikligt träffande och det går inte att undgå hans budskap.