Min bok, Jenny handlar, som förväntat, om just Jenny. En tjej som inte helt olikt mig själv precis slutat högstadiet, och på så sätt kan jag ändå koppla någorlunda till henne. Man lämnar gamla vänner som man kanske egentligen inte kommer sakna alls för mycket, men har ändå de där sista veckorna som känns så oslagbara och får en att tänka att man aldrig vill lämna. Helt plötsligt förändras all bitterhet och tröttsamhet till någon slags nostalgisk känsla felbedömd som saknad.

 

Riktigt så här var det dock inte för Jenny. Faktum är att det var rena motsatsen. Hennes klass''kamrater'' har hon gått i samma klass som i nio år och hon har alltid legat på botten av den ''sociala kretsen'' i klassen. Hon beskriver klassen  som en lejonflock där det utses en rangordning och att det helt enkelt bara är så naturen funkar. För Jenny handlar skolan inte om att prata och umgås, utan snarare att örsöka ungås bli retad av de andra. Lyckas hålla sig osynlig, obemärkt och obefintlig.

 

Till en början är det mycket tydligt att det är just Jenny som är huvudpersonen i den här boken, då man hela tiden får följa henne, läsa om hennes tankar och ageranden och se bilden utifrån hennes synvinkel. Sen finns det självklart bikaraktärer såsom Juha som kommer in från tid till tid. Jag, som läst de tidigare böckerna då det varit ombytta roller med Juha som huvudperson och Jenny som bikaraktär, vet redan mycket om Juha och vad han och Jenny har för slags relation. De har tillsammans varit ett team, eller Juha utgjorde snarare ensam ett team till vilket Jenny snarare var den största groupien än en av medlemarna. Det står om hur de en gång var tre i gruppen, men att den tredje hängde sig, och att det nu bara var Juha och Jenny kvar. Vampyrer som håller ihop, utstötta tillsammans.

Vi får beskrivet för oss hur Jenny luktar, hur hon kallas plankan och mjällbruden och vi förstår redan från bokens början att Jenny inte direkt lever något idylliskt liv med hennes handfallne änkefar och ett hus som påminner om ett muséum. Vi får läsa om hur med Juhas hjälp kunnat förklä sig. Hur hon sminkat sig med svart kajal uppåt tinningarna och mascara, som hon fått av Juha. Håret har de båda färgat kolsvart. Vi får också beskrivet för oss hur hon inte bara skär sig, utan även njuter av det. Känner att hon förtjänar det, så äcklig och ful som hon faktiskt är. Så äcklig och ful som alla säger att hon är. Så äcklig och ful hon själv skriker åt sin egna spegelbild i mörkret.

 

Jag kan inte direkt säga att jag känner igen mig i mycket hon gör, men delen med det dåliga självförtroendet, delen då man börjar tro mer på det negativa man hör än det possitiva, tror jag att de flesta kan placera sig själv i. Just den egenskapen hos Jenny gör mig ledsen. Att man ska tvingas höra så mycket illa om sig själv att man sutar tro på det goda. Slutar tro på sig själv. Dock tror jag att vem som helst som inte fick höra något annat än negativa saker om sig själv skulle hamna i Jennys mörker. Man skulle sluta tänka att man förtjänar något bättre, man är nog bara så obegripligt dålig som det sägs. Så måste det vara.

  

Juha har egentligen inte bidragit någonting till handlingen än så länge, men man får vissa kapitel som är skrivna som om det vore utklipp från Juhas dagbok. Hans tillägg får en hela tiden att undra mer om Jenny och det är som om det Juha skriver tillbakablickar något som hänt Jenny. Något han kunde ha påverkat. Det har känts lite som om det är de man väntar på att få veta vad det är än så länge i boken. Vad det var som hände Jenny som gjorde att någonting gick så himla fel. Det måste jag helt enkelt läsa vidare för att få reda på.

 

 

 

 

 

Jenny är en bok skriven av Jonas Gardell och är en fristående fortsättning på Ett ufo gör entré och En komikers uppväxt som jag läst tidigare. Boken har fått titeln Jenny då den handlar om hur en flicka, vid namn Jenny, får leva sitt liv i utanförskap. Om man läst de andra böckerna så har man redan fått reda på en hel del om Jenny, men det har aldrig varit hon som varit den mest betydelsefulla personen i boken tidigare, vilket man lätt förstår att det är med hjälp av titeln.

 

Jonas Gardell har i sina böcker ofta en kraftfull och intresseväckande inledning. Det är ofta många frågor och påstående som är slående och får en att tänka till. Detta får, mig i alla fall, att bli slukad av boken från första meningen och förundrar över var det är Gardell riktar sig mot. T.ex. lyder de allra första meningarna så här :

 

''Hur går det med striden syster?

   Dukar du under i kampen, broder?

   Låt mig veta. Hur många sorger ska du orka bära, hur mycket smärta ska du mäkta med? Hur ska du någonsin kunna straffa dig själv tillräckligt?

   Svälter du dig?

   Skär du dig?

   Skär sönder dina armar, skär sönder ditt ansikte?''

 

Författaren börjar alltså väldigt rakt på, slår omkull en rejält och det känns nästan som om man sitter där och själv blir utfrågad. Hela det första kapitlet utgörs faktiskt av just sådana här frågor, aggressiva och rakt på, och följs sedan upp med ett kapitel där man får veta lite mer om miljön boken ska utspela sig i, Sävbyholm. Man får redan under de första meningarna intrycket av hur Gardell ironiskt beskriver den lilla staden som ''paradiset''. Han skriver om hur man bygger upp trånga områden med täta tegelhus, och hur folk står utanför, klipper gräset och putsar det yttre, döljer det mörka invändiga. Sävbyholm beskrivs som en plats som aldrig förändras, aldrig utvecklas. Det står helt still och samhället tuggar på. Bryr som om det yttre. 

 

Jag tycker Jonas Gardell som författare över huvudtaget är briljant på att skala av sin text och blotta meningen bakom den så brutalt att vi inte kan undgå att bli berörda. Det förkommer inget döljande och Gardell vill få oss att se problemen rakt i ögonen och tvingas gå igenom allt det han och Jenny fått göra under åren. De blev aldrig skonade, nu är det vår tur. Jag tycker hans sätt att skriva är fantastiskt då det faktiskt inns så många som i hans situation hellre håller allting inom sig och föredrar att inte tynga ner andra människor med deras sanningar. Jag tycker det är viktigt att han pressar på oss alla hemskheter för det fungerar inte att förneka och blunda för problemen som finns. Så skulle jag säga att Gardell ter sig genom hela boken. Hela tiden väldigt rakt på och oblyg, t.ex. som när han brättar om när Jenny skär sig och vi verkligen får följa hennes tankegångar och förstå hur hon njuter av straffet då hon känner att hon förtjänar det. 

 

Jonas Gardell skriver boken på ett sätt som gör att man både får en återberättande historia om Jennys uppväxt som inte bara är uppdelad i kapitel utan även avbruten av inflikade kommentarer eller snarare förklaringar och meddelanden från Juha. Jag tycker det här sättet att skriva gör boken mer levande och det ger den mer liv. Juhas kapitel ger en hel del förklaringar och eget tänkande då man i den berättelseliknande delen om enbart Jenny inte riktigt skapar någon full berättelse utan det är tilläggen man får läsa av Juha som kompletterar det hela och är som pricken över i:et och blir som en annan synvinkel på Jennys ''saga''.

 

Hela boken har egentligen en uppbyggnad liknandes en typisk novell. Den börjar väldigt abrupt och utan någon verklig förklaring eller bakrund. Jag tror det är så på grund av att detta är en bok som bygger på flera andra där Jenny även är med och man förväntas kanske veta en del redan. Dock tror jag man inte behöver veta allt för att förstå. Jag skulle sedan säga att en stor del av boken är en upptrappning till det hemska som händer Jenny senare i boken, som även är bokens huvudsakliga vändpunkt, och följs sedan av ett avslut.